Ska det behöva vara så fruktansvärt j***a svårt att hitta en arbetsplats till mig??? Jag blir snart vansinnig på människan som "jobbar" med att fixa det!

Nu är det redan mitten av juni och - surprise, surprise - Sverige stänger för semester! Inte är det nån chef vid sina sinnens fulla bruk som sätter igång med rekrytering strax innan de går på semester? Knappast... Jag har sökt allt som går att söka, men eftersom jag är alldeles för ärlig för mitt eget bästa, så har jag ju skrivit om min sjukskrivning och rehabilitering i ansökningarna, och då blir man tydligen bortsorterad i första gallringen. Verkar inte som att nån har lust att dras med ett "vrak" som mig. I alla fall är de så fega att de inte ens kan träffa mig och ta reda på vem jag är, inte ens efter att ha läst mitt gedigna CV.

Jag trodde faktiskt i min enfald att folk förstod att depression och utmattning GÅR ÖVER och att man faktiskt inte är psykiskt sjuk resten av livet.

Jag har nu fått rådet att inte berätta i ansökan, utan att spara det tills jag blir kallad på en eventuell intervju. Känns inte som att det överensstämmer med min etiska värdegrund, men det kanske är det som krävs för att de överhuvudtaget ska vara intresserade av mig.

Men - det finns en liten ynka glimt av ljus i mörkret; en bekant ringde i fredags och informerade om att det blir ett långtidsvikariat på hennes jobb, som skulle passa mig perfekt. Hon hade redan gett mina kontaktuppgifter till sin chef, så nu går jag bara och väntar på att hon ska höra av sig.

Och väntar. Och väntar.

Är sååå trött på att vänta! Känner mig maktlös och värdelös på arbetsmarknaden.

Jag tog ett beslut förra veckan och det innebär att jag istället för att trappa upp från mina nuvarande 14 timmar/vecka till 20 timmar/ vecka i mitten av augusti, då både terapi och semester är över, så går jag upp till 25 timmar/vecka, vilket innebär att jag är helt och hållet ur sjukskrivningen. Inte vet jag om jag klarar av det, men om det kan underlätta för människan att hitta en plats till mig, så får jag väl försöka.

Sen ska jag upp till 75% under hösten.

Önskar att det fanns plats för mig där jag är nu när jag ska öka upp mina timmar, men dessvärre går det inte, jag är ju "extraresurs" där.

Jag antar att om jag bara kunde få in en fot på arbetsmarknaden igen efter sjukskrivningen, och få bevisa att jag vill och kan, så blir det lättare sen. Men just nu känner jag hur självförtroendet och humöret dalar allt mer. Ångestmonstret ligger och lurpassar runt hörnet hela tiden och jag har svårt att slappna av.

Ja, kära vänner, det är så här man "rehabiliterar" stress-skadade personer: mata dem hela tiden med ny stress över nya saker, så att deras nervsystem håller sig lagomt överbelastat. Ge dem för all del ingen chans att återhämta sig! Hjärnan är ju ingen vital del av människan, det finns ju många exempel på att hjärnskadade personer klarat sig bra här i livet. För det är faktiskt det det handlar om; en reversibel hjärnskada.

http://www.nyfikenvital.org/?q=node/230

God, grant me the serenity

to accept the things
I cannot change,

Courage to change the
things I can, and the  
wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

Amen

Igår hade jag med mig min 6-åriga son på jobbet inne i stan. Han höll mig hårt i handen på Centralen och på promenaden till jobbet. Efteråt gick vi en sväng på stan innan tåget hem skulle gå. Hela tiden höll han mig i handen och lät sig ledas dit vi skulle. Jag slogs av den fullständiga tillit barnet har till oss vuxna. Han var helt lugn och trygg i den ovana miljön med hundratals människor som passerade hela tiden så länge han fick hålla mig i handen. Hade han tappat taget och tappat bort mig hade han varit helt borta och inte haft en susning om vad han skulle göra, men han litade helt och hållet på mig.

Jag skulle önska att jag hade förmågan att lita på andra människor på det viset, men det är barnets naivitet och oerfarenhet söm gör att det kan lita så fullständigt på andra.

Ett barn som inte kan lita på sina föräldrar, på att de inte släpper taget om handen, blir otryggt och cyniskt och tvingas till en för tidig mognad.

Att inte kunna känna tillit till andra människors förmåga och genomförande är väldigt begränsande och arbetsamt, för man kan aldrig slappna av om man inte själv har fullständig kontroll över vad som händer. Och det har man ju sällan...

Tyvärr har det genom åren visat sig att jag har haft anledning att misstro de som styr över mitt liv; lärare som inte stoppar mobbing, chefer som inte skapar en bra psykosocial arbetsmiljö, kollegor som inte gör uppgifter jag delegerat till dem, HR-människor som inte gör sitt jobb och ordnar en vettig omplacering tll mig, osv. Hela tiden är det jag som drabbas av att andra människor inte gör det de ska. Följden blir att jag inte törs lita på dem, utan ser mig tvungen att kontrollera dem. Jag har ett behov av att ta makt över alla runtom mig som påverkar mitt liv.

Istället borde jag ta ett steg tillbaka och fråga mig om det verkligen är nödvändigt. Kan saker och ting fungera ändå? Kan andras sätt att utföra en uppgift vara bättre än mitt sätt? Spelar det någon roll egentligen? Om jag låter bli att kontrollera och driva på andra människor kanske de gör ett bättre jobb?

Eller blir jag passiv, ett offer? Blir jag missnöjd och bitter?  

Intalar jag mig att jag genom att kontrollera andra kan åstadkomma det jag vill?

Vad vill jag egentligen?

Jag vill vara ett barn som tryggt kan hålla "mamma" i handen och lita på att hon aldrig släpper och att det hon säger är sant 

Sov fruktansvärt dåligt inatt.

 Får väl skylla mig själv; ett glas vin lite för sent på kvällen, skippade nedvarvningstabletterna vid 20.00 och sen kände jag mig så pass påverkad av vinet att jag bara vågade ta halva sömntabletten, som jag tog efter midnatt.. Dessutom satt jag uppe sent och kollade på en väääldigt mysko koreansk vampyrfilm. Inte så att den var läskig, men jag fattade ungefär 10% och annars satt jag mest och försökte förstå vad den handlade om (jodå,den var textad på svenska!).

I morse kunde jag inte vakna riktigt, fast jag knappt sov heller, kände mig drogad. Hade varit uppe vid 03 och tagit resten av sömntabletten, så den hade väl inte gått ur kroppen. Kanske inte så smart att blanda sömntabletter och vin heller, men ibland vill man ju liksom unna sig lite...Vi skulle iväg och träffa kompisar och sen till svärföräldrarna, men jag tog mig knappt ur sängen, så jag beslöt mig för att stanna hemma och ta det lugnt.

Två timmar senare, när jag hade kvicknat till, kände jag rastlösheten tränga sig på, och jag hoppade på cykeln och handlade grovsalt, socker, citroner och Atamon.

Eehh? Jaha? Och vad använder man detta till?

Jo: Sockret, citronerna och Atamon använder man till min vän Ingeborgs somriga syrensaft, och med tomten inringad på två sidor av syrenhäckar, totalt ca 50 m, så har jag en hel del syrenblommor!

Sagt och gjort, nu står den och drar i matkällaren.

Grovsaltet då?

Jo, i fredags var jag ute till min kompis bondmoran på landet och hämtade hennes sorgeligen avlidna, men troligen inte helt friska 2-månaderslamm, "Mongo" kallad. Han hade dött sent på torsdagskvällen knall och fall, och hans får-mor gick omkring i hagen med sprängfyllt juver och skrek efter honom. (Snyft!) Men det blir nog fårost på gården så fort hon fått fatt i henne.

I alla fall, så frågade hon om jag ville ha honom för att ta reda på skinnet, och det ville jag gärna. Inte för att jag någonsin flått ett djur, men utmaningar är till för att antas! Och ett jättefint, svart gotlandslammskinn säger man ju inte nej till!

Det tog 3 timmar att flå honom och grovskrapa skinnet, varav 1 timme i hällregn. Inte direkt inomhusjobb... Det gick väl ganska bra, fast att ta ur maginnehållet med en jäsande vom var inte det roligaste jag gjort...

Hade bara lite salt hemma, så jag fyllde på ordentligt på skinnet idag, så att alla mikroorganismer ska dö.

Sen när jag ändå höll på tog jag itu med hennes bagges (Mongos pappa?) skinn, som hon hade tänkt att kasta, och som jag räddade hem för några veckor sen.

Det var saltat, så jag stoppade ner det i badkaret och i med fintvättmedel. Han var slaktad på nyårsafton, och pälsen är rätt tovig och smutsig och full med hö, men det ska nog gå att få ordning på det. Nu har jag precis tillbringar 1½ timme med att skrapa det, och nu hänger det på tork inför fettgarvningen.

Kristihim/nationaldagshelgen vet jag vad jag ska göra...

Jo, och dessemellan tog jag och påbörjade mjukgörningen av laxskinnen jag garvade häromdagen.

Ja, så här i eftertankens kranka blekhet hade jag nog orkat med allt det där andra som var planerat idag, men jag har haft en väldigt produktiv, kreativ och lugn och skööön dag i min ensamhet. Tog paus emellanåt också, så jag har faktiskt hunnit vila också under dagen.

Inatt ska det nog inte bli några problem med att sova!

Självbestämmande. Autonomi. Har jag det? Ja delvis. Jag har rätt att bestämma över min kropp och själ, över min fritid. Men när det gäller yrkeslivet har jag det inte. Jag är utlämnad till andra människors godtycke och jag är så fruktansvärt trött på det! Yrkeslivet är ju en väldigt stor del av livet och påverkar resten av det i allra högsta grad. Tro mig, mer än det borde. Ibland, som i mitt fall, tar det över helt och hållet och gör en sjuk.

Jag känner att jag måste ta makten över det här med var jag ska jobba. Jag letar febrilt efter ett nytt jobb, antingen i min gamla organisation eller i en helt ny. Tiden har ändå verkat till min fördel, och jag känner mig redo att hoppa på ett nytt tåg. Jag känner att jag behöver hitta en plats där jag kan känna mig hemma och där jag kan utvecklas åt rätt håll. Att få öva mig på att sätta gränser, att lära mig nya saker, att hitta något nytt jag kan känna mig intresserad av och engagera mig (lagom mycket) i.

Som det är nu väntar jag på att HR-kontoret ska hitta en plats som passar min medicinska profil (dagtid, strukturerad verksamhet och inte alltför lång resväg). Det har alltså ingen som helst betydelse om jag är överhuvud taget intresserad av den verksamhet som bedrivs på arbetsplatsen. Om alla andra kriterier stämmer och jag får ett erbjudande, så är det take it or leave it som gäller. Jag får bara ett erbjudande. Annars står jag väl utan antar jag.

Så jag letar och söker efter något annat. Något som jag är intresserad av och har utbildning för och erfarenhet av. Jag har inte investerat 12 år av mitt liv för att skaffa mig kompetens inom mitt område för bli tvingad att arbeta med något helt annat! Jag gjorde ett aktivt val, detta var det jag ville arbeta med, och det vill jag fortfarande. Så ingen ska komma och tala om för mig att jag måste ge avkall på detta. Faktiskt så är det mitt liv. Jag håller på att bli frisk och komma på fötter igen. Jag bestämmer över mitt liv! Jag.

Börjar så sakteliga avrunda 1 ½ års psykoterapi. Det har varit en lång, mödosam, känslosam, omvälvande och mycket, mycket nyttig för att inte säga livräddande resa. Jag har haft turen att få gå i riktig psykoterapi med psykodynamisk metod hos en enormt skicklig och erfaren terapeut, som dessutom jobbar i landstinget! Jag ligger på en soffa (jo, precis så) och ägnar mig åt fria associationer i 45 minuter två gånger i veckan. Ibland har jag inget speciellt att prata om, ibland blir det såna djupgående och omvälvande insikter att jag nästan bryter ihop. Det kändes lite klyschigt i början att "berätta om sin barndom", men faktiskt har jag insett att det är ju det det handlar om. Att man är allt man varit med om, att alla erfarenheter formar en och att man faktiskt har ett val hur man ska hantera det man råkar ut för. Att trycka undan och förtränga det som är jobbigt för att man inte orkar tänka på det fungerar. Ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Och medvetet eller ej så påverkar det en hela tiden ändå. Jag har intalat mig att jag har bearbetat och lagt saker bakom mig, men jag har insett att det har jag inte alls. De har bara stuvats ner i en låda längst in i hjärnan, men när det blir för många lådor, så förrådet blir fullt och man inte längre får plats med det, så måste man rensa!

Idag har jag varit på utbildning hela dagen! Jag klarade av en hel dags föreläsningar (9-17), mingel, en massa nya människor och känner att jag kunnat ta in det mesta av det som sades, fast det var på en ganska hög nivå! Det känns jättebra, även om jag är ganska mör nu. På ett sätt är det som att jag faktiskt kommit ut på andra sidan av mörkret nu, att jag kan känna mig intresserad och entusiastisk över att lära mig nya saker och utvecklas. Jag, som under hela mitt vuxna liv har ägnat mig åt utbildningar och utveckling av olika slag känner att jag fått tillbaka den delen av mig själv idag!

Väntar med bävan på besked om det jobb jag sökt. Hoppas innerligt att de kan se förbi informationen om min sjukdom och rehabilitering och se vem jag är nu och vilken kapacitet jag kommer att ha framöver. Jag har en gedigen kompetens och erfarenhet inom området, så där har jag mycket som talar för mig. Bara de vill ta sig tid att träffa mig, så kanske de kan bilda sig en uppfattning om mig. Det är så svårt att göra ett bra första intryck på papper när man har den här kolossala nackdelen med långtidssjukskrivning bakom sig.

På terapifronten: har äntligen hittat min egen lilla Louet-spinnrock!

Hon står nu här hemma, reparerad och funktionsduglig! Provkörde henne igår och det var som en dröm jämfört med "min" antika. Fast jag gillar den också! Den är blåmålad, liten och söt, och har använts flitigt till spånad av både lin och ull av min styvfars mormor i Finland. Jag spann ullgarn på den och stickade ett par halvvantar till honom i julklapp.

Sen har den ena av mina söta kanintjejer, Silver och Minihopp, som nu är 3 månader fått för sig att hon inte är en hon, utan en han... Silver hävdar fortfarande bestämt att hon är en hon. Hon som är en han, Minihopp, har under en veckas tid jagat sin syster runt buren varv på varv och ridit ganska flitigt på henne också... Har separerat dem nu, efter att jag väl fattade att det inte bara var ett dominansbeteende, men har vi tur (?) så dyker det upp några fembenta, treörade, cyklopögda små kaninungar om några veckor. Kaninstuvning, anyone?

Kan tillägga att Minihopp, som tack och lov har ett könsneutralt namn ska kastreras så fort det är möjligt, han måste bli lite äldre först.  

Så här mysigt hade de innan hormonerna ställde till det (Silver ligger för en gångs skull över minihopp):

Senaste månaden har jag tillbringat i min trädgård. Alla fula, risiga, tråkiga ölandstokar som jag suttit hela vintern inne och irriterat mig på är borta nu! Det verkar som att någon tidigare ägare av vårt hus hade nån slags pervers kärlek till just ölandstok, för de var ÖVERALLT. Men nu är det bara lite kvar vid uppfarten, och där kan de väl passa. Så länge...

Tomten känns plötsligt större och jag håller på att göra lite rabatter där de stått längs huset och sen sår jag gräs på en annan del. Det känns väldigt bra att äntligen fått detta gjort. Enda nackdelen var den enorma rishög som blev. Vi orkade inte riktigt transportera bort det till återvinningsstationen. Men en vacker lördag, när vi skulle bort, så höll grannen på att leka med sin eldtunna på andra sidan av häcken och vi sa lite på skämt att om ni får slut på eldmaterial så finns det ju gott om det här.

När vi kom hem var allting borta! Varenda liten kvist! Vilken underbar påskpresent!

Nu ska jag "bara" gräva färdigt och plantera det som ska planteras. Tyvärr blev det ju så kallt nu susta veckan att jag liksom kom av mig. Dessutom behövde jag nog vila lite. Det har varit en jobbig månad. Trädgårdsarbetet är ju kul men fysiskt tungt. Men sen har vi haft en vattenskada i klädkammaren, snickare som springer runt, byggfläkt som surrar, sjutusen grejor som vi fått ställa runtom i hela huset tills det är klart, och nu sista veckan Sveriges snurrigaste snickare (som försäkringsbolaget har anlitat) som inte har koll på byggregler eller nånting. Jobbet med att återställa golvet borde ha tagit max 2 dagar, han har nu hållt på i 4 dagar och det är inte klart ännu. Jag har fått lov att ha stenkoll på honom och stå med ändlösa diskussioner för att få honom att förstå att det är inte ok att lägga träreglar på betongplatta mot mark. Det drar så fruktansvärt mycket energi som jag hade behövt till andra saker.

Rehabprocessen går äntligen framåt. Jag har gjort en arbetsförmågebedömning på företagshälsovården och det känns som att arbetsgivaren äntligen har förstått vad det här handlar om. och så har jag fått papper på att jag inte klarar av långa resor till och från jobbet pga min utmattning. Så nu kan de inte omplacera mig på andra sidan stan!

Jag har sökt ett jobb själv också, hos en annan arbetsgivare. Det jobbet är 5 minuters gångväg hemifrån! Det skulle vara så fantastiskt skönt om jag kunde få det jobbet. Jag har redan fått ok med tjänstledighet från chefen.

Det jag önskar mest i hela världen just nu är att få landa. Att få min egen arbetsplats, helst med ett eget skrivbord eller eget rum, där jag kan arbeta på mitt sätt och känna att jag kan utveckla mitt nya professionella jag, som jag arbetat så hårt i terapin för att lägga grunderna till. Att lära mig att sätta gränser och hålla på min integritet.

I går kväll blev jag tvungen att hjälpa en närstående som behövde hjälp akut. Jag skriver blev tvungen, eftersom jag tidigare hjälpt denna person så mycket att min egen hälsa blev lidande av det. Jag gjorde det jag orkade med igår, och höll på att överskrida gränserna för min förmåga. Innan det var försent kunde jag ändå se vad som höll på att hända och jag kunde lämna över det hela till andra med större kapacitet.

 Jobbig och omvälvande kväll, men känner mig ändå tillfreds med att han fått den hjälp han behöver och att jag engagerade mig lagom mycket den här gången.

Man kan inte leva någon annans liv åt dem, utan bara sitt eget. Man kan stötta och finnas till för andra, men det får inte bli till men för en själv.

Alla väljer hur de ska leva sitt eget liv och hur de ska hantera det som livet serverar dem. Jag väljer numera att leva mitt eget liv så att jag mår bra.

Det handlar inte om att överleva livet utan att njuta av det!