Jaha, då har vi, efter mycket funderande bestämt oss för en ny skola till äldsta sonen.

I det lilla samhället där vi bor finns bara en högstadieskola, kommunal och tyvärr lämnar den mycket att önska vad gäller trygghet, studiero och kvaliteten på undervisningen. Där finns grupper av ungdomar som har det tufft socialt, det finns en stor andel invandrarungdomar och av det jag fått veta så får jag inte intrycket av att skolan har klarat av att få det att fungera i vardagen. Det händer att äldre ungar knuffar och bråkar med de yngre. Kunskapsnivåerna kan diskuteras. Dessutom var skolinspektionens utlåtande för skolan inte speciellt positivt.

Jag är övertygad om att man skulle kunna få undervisningen att fungera i ett sånt här område med rätt insatser och rätt inställning till undervisningen, men tyvärr har det inte lyckats i den här skolan.

Det var meningen att äldsta sonen skulle börja där i sexan, men pga en ombyggnad av mellanstadieskolan, beslutade kommunen att flytta hans klass ett år tidigare till högstadieskolan "eftersom det ändå finns ett ledigt klassrum". Trots våra högljudda protester genomfördes detta. Tack och lov följde klassföreståndaren med, och det har fungerat ganska så bra. De har varit isolerade i en liten del av skolan, och har inte haft så mycket med de äldre eleverna att göra, men nu ska de blandas upp med barn från flera andra skolor och "på riktigt" flytta upp i högstadiet. När en annan gick i skolan var högstadiet åk 7-9 och man kanske var en smula mer mogen för detta. Eller kanske inte, vad vet jag.

Kanske är det mina egna negativa upplevelser av högstadiet som spökar, men det känns inte bra i magen att sonen ska gå på denna stora skola med 350 elever. Så vi började att se oss om lite. Vi har ju inte ett överflöd av alternativ här ute i bushen, men vi var i förra veckan och tittade på en liten friskola i grannsamhället. Det är en 6-9-skola med bara 80 elever. Det innebär att man har B-klasser, alltså slår ihop 2 årskurser i vissa fall, men det kan ju faktiskt vara en fördel tror jag. Undervisningen är mer styrd än i kommunala skolan, vilket jag tror passar sonen ganska bra. Det där med självständighet är nog bra, men har man ingen självdisciplin så fungerar det inte. Dessutom arbetar de mycket med att individanpassa undervisningen så att de svagare eleverna får extra stöd och de starkare eleverna får extra uppmuntran.

Känner ett litet stygn av dåligt samvete för att vi väljer en friskola. Egentligen borde man väl välja den kommunala för att det ska bli bättre för de andra eleverna, som många av dem kommer från socialt utsatta miljöer och har problem med svenska språket, men å andra sidan måste vi välja det som känns bäst för vår son! När nu inte kommunen klarar av att skapa en skola som känns trygg, så får vi välja något annat. Och alla kan ju faktiskt göra detta val.

Sonen, som egentligen inte hade något emot att gå i den kommunala skolan (tror inte att han förstår att det blir annorlunda när de kommer upp i sexan), sa direkt när vi hade varit på besök i den lilla friskolan att han ville gå där. Han tyckte att det kändes bra att de är så få elever, att alla känner alla. De har god mat också, med en egen kock, och det är viktigt det med. Sen följer en kompis med från klassen också, så han känner någon.

Enda nackdelen är att han måste åka buss till skolan, men "man vänjer sig väl", tyckte han lakoniskt.

Min bebis är ingen bebis längre...han håller på att bli tonåring. Han är väldigt mogen många gånger i sitt sätta att tänka. Fast ibland så börjar han att slåss med lillebror om legobitar. Men det är väl rätt normalt för en 11-åring. Och han kan få vara lite liten ett tag till. Som idag, när vi är hemma för att han är sjuk, med mys framför TV:n med Spiderman-maraton.