Ska det behöva vara så fruktansvärt j***a svårt att hitta en arbetsplats till mig??? Jag blir snart vansinnig på människan som "jobbar" med att fixa det!

Nu är det redan mitten av juni och - surprise, surprise - Sverige stänger för semester! Inte är det nån chef vid sina sinnens fulla bruk som sätter igång med rekrytering strax innan de går på semester? Knappast... Jag har sökt allt som går att söka, men eftersom jag är alldeles för ärlig för mitt eget bästa, så har jag ju skrivit om min sjukskrivning och rehabilitering i ansökningarna, och då blir man tydligen bortsorterad i första gallringen. Verkar inte som att nån har lust att dras med ett "vrak" som mig. I alla fall är de så fega att de inte ens kan träffa mig och ta reda på vem jag är, inte ens efter att ha läst mitt gedigna CV.

Jag trodde faktiskt i min enfald att folk förstod att depression och utmattning GÅR ÖVER och att man faktiskt inte är psykiskt sjuk resten av livet.

Jag har nu fått rådet att inte berätta i ansökan, utan att spara det tills jag blir kallad på en eventuell intervju. Känns inte som att det överensstämmer med min etiska värdegrund, men det kanske är det som krävs för att de överhuvudtaget ska vara intresserade av mig.

Men - det finns en liten ynka glimt av ljus i mörkret; en bekant ringde i fredags och informerade om att det blir ett långtidsvikariat på hennes jobb, som skulle passa mig perfekt. Hon hade redan gett mina kontaktuppgifter till sin chef, så nu går jag bara och väntar på att hon ska höra av sig.

Och väntar. Och väntar.

Är sååå trött på att vänta! Känner mig maktlös och värdelös på arbetsmarknaden.

Jag tog ett beslut förra veckan och det innebär att jag istället för att trappa upp från mina nuvarande 14 timmar/vecka till 20 timmar/ vecka i mitten av augusti, då både terapi och semester är över, så går jag upp till 25 timmar/vecka, vilket innebär att jag är helt och hållet ur sjukskrivningen. Inte vet jag om jag klarar av det, men om det kan underlätta för människan att hitta en plats till mig, så får jag väl försöka.

Sen ska jag upp till 75% under hösten.

Önskar att det fanns plats för mig där jag är nu när jag ska öka upp mina timmar, men dessvärre går det inte, jag är ju "extraresurs" där.

Jag antar att om jag bara kunde få in en fot på arbetsmarknaden igen efter sjukskrivningen, och få bevisa att jag vill och kan, så blir det lättare sen. Men just nu känner jag hur självförtroendet och humöret dalar allt mer. Ångestmonstret ligger och lurpassar runt hörnet hela tiden och jag har svårt att slappna av.

Ja, kära vänner, det är så här man "rehabiliterar" stress-skadade personer: mata dem hela tiden med ny stress över nya saker, så att deras nervsystem håller sig lagomt överbelastat. Ge dem för all del ingen chans att återhämta sig! Hjärnan är ju ingen vital del av människan, det finns ju många exempel på att hjärnskadade personer klarat sig bra här i livet. För det är faktiskt det det handlar om; en reversibel hjärnskada.

http://www.nyfikenvital.org/?q=node/230

God, grant me the serenity

to accept the things
I cannot change,

Courage to change the
things I can, and the  
wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

Amen