Jag brukar alltid ta influensaspruta.

Eller jag brukade alltid göra det, eftersom vi fick den gratis på min gamla arbetsplats (that-which-must-not-be-named), och jag funderade på att faktiskt betala för den i år, eftersom jag är ganska utsatt för smitta på jobbet, men tänkte att det går nog bra ändå.

Och det gjorde det.

Tills ungarna fick eländet. Nu är de friska, men maken och jag har varit liggande i flera dagar. Intressant läge, hur man ska få iväg en obstinat 7-åring till skolan på morgonen när han vägrar att gå själv TILL skolan fast han gladeligen går hem FRÅN skolan själv när båda föräldrarna har influensa. Maken släpade sig iväg i alla fall - my hero! När 11-åringen blivit rätt så frisk fick han hjälpa sina åldriga föräldrar med att gå och handla lite. Ibland är det helt ok med Billyspizza till middag...

Eftersom jag har lärt mig min läxa tidigare: det är ingen som tackar en för att man går till jobbet när man är sjuk och borde stanna hemma och bli frisk, så tänker jag tillbringa även denna dag och kanske till och med imorgon med på soffan framför TV:n med någon bra film.

Igår såg jag och äldsta sonen hela första säsongen av "Dharma och Greg". Älskar den serien! Så mycket kärlek och glädje! Den gör mig glad och inspirerad, och det kan man behöva när man är sjuk. 

Sonen och jag har samma humor och gillar samma filmer, vilket är kul. Han tittar gärna på Monty Python med mig, är också passionerad Tolkienfan (sedan 7 års ålder) och har, liksom jag läst Harry Potter- serien ett otal gånger. Det är nog dags att introducera honom i Twilight-världen. Han har sett filmerna med mig. Ska nog köpa böckerna på svenska. Själv har jag provat en gång att läsa översättningen, men när man läst dem typ 10 gånger på engelska funkar det inte riktigt att läsa översättningen.

Jag har nyligen läst igenom de tre första böckerna i "Fallen"-serien av Lauren Kate och väntar med spänning på den fjärde, som kommer ut snart.

I väntan på det läser jag tredje boken i Hanne-Vibeke Holsts serie om politik i Danmark, "Drottningoffret". Inte direkt fantasy, och inga vampyrer, eller jo det finns faktiskt en del ganska skumma typer i det politiska livet som nog skulle kunna klassificeras som vampyrer, men väldigt intressant och spännande. Rekommenderas! De två första böckerna i serien heter "Kronprinsessan" och "Kungamordet".

Funderar på vad jag ska läsa i nästa vecka, när vi drar iväg till sydligare nejder. Fick en massa deckare av min svärmorsviol, men det är inte riktigt min grej. Jag tycker inte att de är så upplyftande för själen. Får väl göra en inventering av olästa pocketböcker i bokhyllan. Det finns ju bra pocketaffär på Arlanda också!

Idag ska jag även försöka att få ner resväskorna från vinden och kanske börja att packa lite smått om jag orkar. Jag är en listmänniska, och har numera välbeprövade packlistor på Excelark i datorn, så det är bara att skriva ut och kanske anpassa en aning till dagsbehovet. Skönt! Maken kan, efter att ha rest enormt mycket i jobbet tidigare, packa en timme innan avresa, vilket gör mig så stressad att jag hellre gör det själv. Fast förra året sa jag ifrån. Han får själv sköta sin packning och i god tid för att jag ska slippa stressa upp mig för det. Och det funkade faktiskt. Jag kan packa till mig och ungarna, det räcker.

Försöker att visualisera mig på en sandstrand med vågor som rullar in mot land, en och annan sjöfågel som låter, sanden mellan tårna, låånga promenader längs strandkanten, leta vackra stenar och snäckor, yoga utomhus...bara några dagar kvar nu och det ska bli så skönt!

Jaha, då har vi, efter mycket funderande bestämt oss för en ny skola till äldsta sonen.

I det lilla samhället där vi bor finns bara en högstadieskola, kommunal och tyvärr lämnar den mycket att önska vad gäller trygghet, studiero och kvaliteten på undervisningen. Där finns grupper av ungdomar som har det tufft socialt, det finns en stor andel invandrarungdomar och av det jag fått veta så får jag inte intrycket av att skolan har klarat av att få det att fungera i vardagen. Det händer att äldre ungar knuffar och bråkar med de yngre. Kunskapsnivåerna kan diskuteras. Dessutom var skolinspektionens utlåtande för skolan inte speciellt positivt.

Jag är övertygad om att man skulle kunna få undervisningen att fungera i ett sånt här område med rätt insatser och rätt inställning till undervisningen, men tyvärr har det inte lyckats i den här skolan.

Det var meningen att äldsta sonen skulle börja där i sexan, men pga en ombyggnad av mellanstadieskolan, beslutade kommunen att flytta hans klass ett år tidigare till högstadieskolan "eftersom det ändå finns ett ledigt klassrum". Trots våra högljudda protester genomfördes detta. Tack och lov följde klassföreståndaren med, och det har fungerat ganska så bra. De har varit isolerade i en liten del av skolan, och har inte haft så mycket med de äldre eleverna att göra, men nu ska de blandas upp med barn från flera andra skolor och "på riktigt" flytta upp i högstadiet. När en annan gick i skolan var högstadiet åk 7-9 och man kanske var en smula mer mogen för detta. Eller kanske inte, vad vet jag.

Kanske är det mina egna negativa upplevelser av högstadiet som spökar, men det känns inte bra i magen att sonen ska gå på denna stora skola med 350 elever. Så vi började att se oss om lite. Vi har ju inte ett överflöd av alternativ här ute i bushen, men vi var i förra veckan och tittade på en liten friskola i grannsamhället. Det är en 6-9-skola med bara 80 elever. Det innebär att man har B-klasser, alltså slår ihop 2 årskurser i vissa fall, men det kan ju faktiskt vara en fördel tror jag. Undervisningen är mer styrd än i kommunala skolan, vilket jag tror passar sonen ganska bra. Det där med självständighet är nog bra, men har man ingen självdisciplin så fungerar det inte. Dessutom arbetar de mycket med att individanpassa undervisningen så att de svagare eleverna får extra stöd och de starkare eleverna får extra uppmuntran.

Känner ett litet stygn av dåligt samvete för att vi väljer en friskola. Egentligen borde man väl välja den kommunala för att det ska bli bättre för de andra eleverna, som många av dem kommer från socialt utsatta miljöer och har problem med svenska språket, men å andra sidan måste vi välja det som känns bäst för vår son! När nu inte kommunen klarar av att skapa en skola som känns trygg, så får vi välja något annat. Och alla kan ju faktiskt göra detta val.

Sonen, som egentligen inte hade något emot att gå i den kommunala skolan (tror inte att han förstår att det blir annorlunda när de kommer upp i sexan), sa direkt när vi hade varit på besök i den lilla friskolan att han ville gå där. Han tyckte att det kändes bra att de är så få elever, att alla känner alla. De har god mat också, med en egen kock, och det är viktigt det med. Sen följer en kompis med från klassen också, så han känner någon.

Enda nackdelen är att han måste åka buss till skolan, men "man vänjer sig väl", tyckte han lakoniskt.

Min bebis är ingen bebis längre...han håller på att bli tonåring. Han är väldigt mogen många gånger i sitt sätta att tänka. Fast ibland så börjar han att slåss med lillebror om legobitar. Men det är väl rätt normalt för en 11-åring. Och han kan få vara lite liten ett tag till. Som idag, när vi är hemma för att han är sjuk, med mys framför TV:n med Spiderman-maraton.

Kunde inte somna igår kväll. Har varit helt fri från sömntabletterna i drygt en månad nu, vilket känns sååå skönt! Det tog nästan ett år att trappa ner dem, med abstinensbesvär etc.

Har kunnat sova bra efter den första veckans omställning, men igår kväll var det som sagt inte det lättaste. Brukar läsa tills ögonen faller ihop och sen sov jag bra, men av nån anledning så gick det inte. Slocknade väl till slut vid 2-tiden och vaknade ett par gånger under småtimmarna. Vaknade med en känsla av att jag hade fått en spikklubba i huvudet, så det var bara att sjukskriva sig. Klarar fortfarande inte av att fungera på dagen om jag fått för lite sömn, och då menar jag mindre än 8 timmar. Efter att ha sovit hela förmiddagen lyckades jag släpa mig ur sängen och äta lite och nu är huvudvärken borta i alla fall.

På nåt sätt måste man acceptera hur det är och lyssna på kroppen. Det låter enkelt, men när man har tillbringat de senaste 20 åren med att ignorera kroppens signaler på trötthet är det inte så lätt. Det leder till skuldkänslor, det känns som att jag "skolkar" från jobbet. Fast om jag hade gått till jobbet trots allt imorse hade jag känt av det i två veckor. Att vara hemma en dag och vila är smartare.

Hittade förresten en fantastisk bok om depression, skriven av en man som själv haft en rejäl depression för personer som är mitt uppe i depression. Den är medvetet skriven på ett totalt fel sätt grammatiskt, korta meningar och ord för att göra den lättläst för en deprimerad person, som ofta knappt klarar av att läsa en sida i dagstidningen. Den handlar om hur det känns, hur symtomen ser ut, och självmordsförsök, om psykiatrin när den fungerar som sämst och som bäst. Dessutom handlar den om de anhörigas situation, och jag tror att närstående till deprimerade personer kan läsa den och få en helt annan förståelse för hur den deprimerade personen upplever omvärlden.

Det finns också ett kapitel om stress och utbrändhet som är bra.

Boken heter "Åter till livet" och är skriven av Felix Berg. Den kan beställas för 169 kronor på www.vitalförlaget.com

Lite jobbigt var det att läsa den, jag hade glömt/förträngt lite hur det var. Fast samtidigt är det ju en påminnelse om att man ska ta hand om sig själv, så att man inte hamnar där igen.

Tänkte förresten lite på det omdiskuterade ordet utbrändhet. Många anser att man ska undvika att använda det ordet utan att man ska kalla det för utmattningsdepression istället. Jag undrar varför man inte kan använda båda två.

Utbränd är ett ord som används väldigt slentrianmässigt idag. Det kanske är därför läkarna inte vill använda det. Många pratar om att de "känner sig lite utbrända" inför semestern eller helgen, men när se sen har vilat ett par dagar eller ett par veckor så känner de sig helt ok igen.

Så fungerar inte utmattning! Man kan inte vila bort en utmattning på kort sikt. Hur mycket man än vilar, så blir man inte piggare. Kroppen och hjärnan vägrar att samarbeta med en. Viljan, om den överhuvudtaget finns där, kan inte förmå hjärnan att skärpa till sig. Kroppen och hjärnan är bokstavligt talat utbrända. I bästa fall får man den hjälp man behöver från sjukvården med mediciner och terapi, som jag fick.

Dessutom är det enormt viktigt med förståelse från omvärlden, från närstående, försäkringskassan, arbetsgivare, etc. för man är totalt inkapabel att ta tag i såna problem när man befinner sig i ett utmattningstillstånd/utmattningsdepression.

100% återställd? Lite osäker på om det är möjligt faktiskt. Jag har kommit väldigt långt från botten, där jag var i september 2009, men drygt två år senare känner jag mig inte återställd. Jag har fortfarande en känslighet för stress, för mycket stimuli som ljud och rörelser, för lite sömn, för höga krav och klarar inte av att koncentrera mig mer än ett par timmar i sträck med tex skrivarbete.

Men jag är glad! Jag trivs med livet, men min familj och mina vänner. Jag kan njuta av det jag tycker är roligt!

Jag har två fantastiska söner och en underbar man. Jag har vänner som delar mina intressen och ger mig ny energi.

Jag har ett jobb som jag trivs med och klarar av och som jag får uppskattning för.

Och det är inte lite, det!