Jaha, då har vi, efter mycket funderande bestämt oss för en ny skola till äldsta sonen.

I det lilla samhället där vi bor finns bara en högstadieskola, kommunal och tyvärr lämnar den mycket att önska vad gäller trygghet, studiero och kvaliteten på undervisningen. Där finns grupper av ungdomar som har det tufft socialt, det finns en stor andel invandrarungdomar och av det jag fått veta så får jag inte intrycket av att skolan har klarat av att få det att fungera i vardagen. Det händer att äldre ungar knuffar och bråkar med de yngre. Kunskapsnivåerna kan diskuteras. Dessutom var skolinspektionens utlåtande för skolan inte speciellt positivt.

Jag är övertygad om att man skulle kunna få undervisningen att fungera i ett sånt här område med rätt insatser och rätt inställning till undervisningen, men tyvärr har det inte lyckats i den här skolan.

Det var meningen att äldsta sonen skulle börja där i sexan, men pga en ombyggnad av mellanstadieskolan, beslutade kommunen att flytta hans klass ett år tidigare till högstadieskolan "eftersom det ändå finns ett ledigt klassrum". Trots våra högljudda protester genomfördes detta. Tack och lov följde klassföreståndaren med, och det har fungerat ganska så bra. De har varit isolerade i en liten del av skolan, och har inte haft så mycket med de äldre eleverna att göra, men nu ska de blandas upp med barn från flera andra skolor och "på riktigt" flytta upp i högstadiet. När en annan gick i skolan var högstadiet åk 7-9 och man kanske var en smula mer mogen för detta. Eller kanske inte, vad vet jag.

Kanske är det mina egna negativa upplevelser av högstadiet som spökar, men det känns inte bra i magen att sonen ska gå på denna stora skola med 350 elever. Så vi började att se oss om lite. Vi har ju inte ett överflöd av alternativ här ute i bushen, men vi var i förra veckan och tittade på en liten friskola i grannsamhället. Det är en 6-9-skola med bara 80 elever. Det innebär att man har B-klasser, alltså slår ihop 2 årskurser i vissa fall, men det kan ju faktiskt vara en fördel tror jag. Undervisningen är mer styrd än i kommunala skolan, vilket jag tror passar sonen ganska bra. Det där med självständighet är nog bra, men har man ingen självdisciplin så fungerar det inte. Dessutom arbetar de mycket med att individanpassa undervisningen så att de svagare eleverna får extra stöd och de starkare eleverna får extra uppmuntran.

Känner ett litet stygn av dåligt samvete för att vi väljer en friskola. Egentligen borde man väl välja den kommunala för att det ska bli bättre för de andra eleverna, som många av dem kommer från socialt utsatta miljöer och har problem med svenska språket, men å andra sidan måste vi välja det som känns bäst för vår son! När nu inte kommunen klarar av att skapa en skola som känns trygg, så får vi välja något annat. Och alla kan ju faktiskt göra detta val.

Sonen, som egentligen inte hade något emot att gå i den kommunala skolan (tror inte att han förstår att det blir annorlunda när de kommer upp i sexan), sa direkt när vi hade varit på besök i den lilla friskolan att han ville gå där. Han tyckte att det kändes bra att de är så få elever, att alla känner alla. De har god mat också, med en egen kock, och det är viktigt det med. Sen följer en kompis med från klassen också, så han känner någon.

Enda nackdelen är att han måste åka buss till skolan, men "man vänjer sig väl", tyckte han lakoniskt.

Min bebis är ingen bebis längre...han håller på att bli tonåring. Han är väldigt mogen många gånger i sitt sätta att tänka. Fast ibland så börjar han att slåss med lillebror om legobitar. Men det är väl rätt normalt för en 11-åring. Och han kan få vara lite liten ett tag till. Som idag, när vi är hemma för att han är sjuk, med mys framför TV:n med Spiderman-maraton.

Ja, så har ett nytt år börjat och julen är över för den här gången. Missförstå mig inte, jag gillar julen, men det blir faktiskt ganska jobbigt i längden med Julskivor och Julmat och Julklappar och Alla Barn Ska Ha Glimrande Ögon och Julstädning och mer Julmat och Choklad och....puhh!

Vi har haft ett par sköna jullovsveckor i alla fall, jag och barnen. Jag hade kört alldeles för hårt på jobbet i december, och kämpat på för att få vissa saker klara innan årsskiftet, och julen blev alldeles för intensiv. Nästa jul ska jag hålla på vår tradition som vi haft de två året innan att vi är hemma ensamma på juldagen och firar i lugn och ro. Jag pallar inte med att vara med om stort julfirande tre dagar i rad, hur trevligt det än är.

Jullovet har jag till stor del tillbringat på soffan framför en film och en brasa medan jag pysslat med min släktforskning. Jag hade forskat en hel del under min sjukskrivning, och lagt in det i ett gratisprogram från internet. Trots att jag hade varit duktig och gjort ett otal säkerhetskopior, så fungerade det inte ändå. Det försvann därför en massa data, som jag nu har återskapat från mina anteckningar och lagt upp på Ancestry i stället. Dessutom har jag forskat fram en massa nytt, spännande material. Tack vare forskningen och att jag lagt upp släktträd på nätet, har jag fått kontakt med två okända släktingar, jättespännande!

Tyvärr har jag fortfarande inte hittat några kungligheter i släkten, men jag lever på hoppet!

Efter att ha vilat upp mig lite har jag fått lite perspektiv på saker och ting, och även om jag kan inbilla mig själv att ja är frisk, så är det inte riktigt så ännu. Jag jobbar 65% och det känns som en heltid. Vikariatet är förlängt till sommaren och det finns goda chanser till ytterligare förlängning. Jag trivs jättebra med mitt jobb, men jag måste börja att sätta upp gränser för mig och för andra. Att bara göra det som jag ska göra. Det är så lätt att dra iväg och göra en massa annat, som jag inte behöver göra eller sånt som jag vill göra, fast det egentligen inte är min uppgift. Jag är ensam i min yrkeskategori på arbetsplatsen, vilket har både för- och nackdelar. Fördelen är att jag själv lägger upp mitt arbete som jag vill, även om det finns ramar för vad jag ska göra. Nackdelen är att jag i andras ögon är oersättlig vad gäller vissa arbetsuppgifter, vilket på sätt och vis är sant, men det är inte alltid de har koll på vad jag egentligen behöver göra.

Med tanke på hur mycket jag har behövt vila nu under ledigheten och hur lite energi jag har haft till att hitta på saker, så måste jag se sanningen i vitögat och säga att jag är inte helt återställd ännu. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli det. Stress kommer jag nog aldrig att kunna klara av igen utan att bli trött. Jag märker att mitt närminne inte är 100%, jag har lätt för att glömma saker när det blir för mycket att göra, och det är riktigt obehagligt. Men det innebär att jag måste hitta strategier för att komma ihåg. Jag har en ny kalender och börjar att hitta ett sätt att arbeta med den som fungerar. Jag måste avsätta arbetstid för planering för att undvika stress. Jag måste försöka att inte engagera mig så mycket i allting på arbetsplatsen, utan att ägna mig åt det jag måste göra i första hand, och det är alldeles tillräckligt.

Ja, sen är det ju fritiden också, som man ska orka med att njuta av. Det vill jag inte ge avkall på igen! Jag vill orka med att laga vettig mat till familjen, hjälpa barnen med läxor, kanske gå ut med maken nu och då, ägna mig åt mina hobbies och vänner. Fritiden är minst lika viktig som arbetet, kanske ännu viktigare för mig för att jag ska hålla mig frisk.

Att hitta den där viktiga balansen mellan arbete och fritid, det har jag inte lyckats med ännu, men att jobba så nära hemmet hjälper. Jag behöver ju inte längre ödsla tid och energi på att pendla, vilket är enormt skönt!

Jag ser fram emot 2012 som det året när jag lär mig att skapa balans i mitt liv. Jag avger inga nyårslöften, utan nyårsambitioner, och detta får bli ambitionen för 2012!

Jag har fått jobb!

På riktigt! Eller i alla fall ett vik. Men det är ju ett riktigt jobb! Jag är tjänstledig från mitt gamla jobb, så jag har något att falla tillbaka på om det inte blir någon förlängning, vilket det kanske blir.

Jag har 10 minuters gångväg till jobbet! Det är kanon! Jag kan till och med gå till gymmet på 5 minuter, så då kan jag träna på lunchen eller efter jobbet, så kanske det blir av.

Framför allt käns det så himla gött att ha blivit utvald bland 3 sökande som varit på intervju på grund av min kompetens och erfarenhet. Jag har varit öppen med min situation, men de väljer ändå att satsa på mig! Vilket lyft för självkänslan och själen!

Ett bättre avslut på semestern kunde man ju inte önska sig!

Nu ska jag hitta på nåt med ungarna för att fira! Kanske man skulle åka in till stan och gå på bio eller nåt? Vi får se vad det blir.

  J. R. R. Tolkien ur"The Lord Of The Rings"

Transkriberad till Tengwar av  Isildilmë

(En guldgruva med Tengwar-transkriptioner på engelska,

sindarin, quenya och andra språk!)

Semester! Finns det nåt härligare?

Bara ta dagen som den kommer och ta det lugnt eller ägna sig åt sina hobbies.

Är gräsänka, maken befinner sig på andra sidan av jorden och ägnar sig åt sina hobbies medan barnen och jag stannar hemma och har det skönt.

I ärlighetens namn var jag orolig för hur jag skulle klara av 10 dagar ensam med barnen, men allt handlar om ambitionsnivå!

Hittills har det funkat bra, vi har myst, byggt färdigt kojan tillsammans, killarna har fått leka med tyg och symaskin, till och med sexåringen lärde sig att sy (nästan) helt själv!

Sen har jag försökt att lära dem att virka, men det tyckte de var för svårt.

Håller på att flirta med "no-poo-metoden". Alltså, man struntar i att använda schampoo, eftersom det tvättar bort de naturliga fetterna ur håret, så att man måste ersätta det med nya (tex silicon, som påverkar håret negativt). Kollar man innehållsförteckningen på ett vanligt schampoo är den häpnadsväckande lång, och innehållet består till största delen av kemikalier.

Så nu tänkte jag prova att tvätta med bara balsam ett tag för att se hur det funkar. Jag har också bestämt mig för att sluta färga håret. Med kemikalier alltså. Har idag återgått till min tonårstids hennafärgning! Det tog för mycket tid som jag inte hade, tyckte jag. Men nu känner jag att det får ta den tiden. Det känns mer naturligt att använda henna och håret mår bättre av det.

Gjorde en avocado/olivoljeinpackning efteråt och sköljde med äppelcidervinäger sist. Spännande att se resultatet när det torkat. Jag tänker spara ut håret också, och då tänkte jag behandla det så naturligt och skonsamt som möjligt, så att det blir lite längre än det blivit förut.

Få se om det hela håller efter semestern också...

På tal om det, så får vi se hur det blir den 15 augusti. Jag kanske har ett "riktigt" jobb då. Har blivit headhuntad av en bekant till ett vikariat som ligger på hemmaorten, och det skulle ju inte sitta helt fel. Jag har varit på en intervju, och har fått tjästledighet godkänt av chefen, så vi får se vad som händer nästa vecka. Hoppas förstås, men även om det inte blir så, så har jag ju ett jobb efter semestern som också känns kul. Så jag tar det lugnt så länge.

Drömmer otroligt mycket på nätterna. Det är precis som att mitt undermedvetna kompenserar bristen på terapi med drömmar. En del är så pass att jag kan förstå dem, men en del... saknar min underbara terapeut!

Fast det är faktiskt väldigt skönt att slippa gå dit också. Det kändes läskigt att tänka sig att vara utan, men som hon påpekade, så har jag lärt mig att tänka analytiskt och processen fortsätter fast jag inte längre har en dialog med henne. Det är väl därför jag drömmer.

Nu ringde min svärmorsviol och frågade om de får låna barnen imorgon och åka till grönan. Hepp - en dags lugn och ro! Gud så skönt!

Älskar mina barn, men ibland är det skönt att bara vara helt ensam!

Kanske färgar lite garn, eller syr, eller, ja, vem vet vad jag känner för imorgon.

Det är ju semester!

Ja, ibland är livet ganska skönt! Jag har stressat ner och mår rätt bra, faktiskt. Sitter i hängstolen i trädgården och spelar Angry Birds, äter bigarråer och har det gött! Humlorna surrar och det doftar sommar av vitklövern på gräsmattan (som jag verkligen inte tänker klippa idag) och rosorna och lavendeln i min rosrabatt som jag arbetade med hela förra sommaren som en del av mitt tillfrisknande.

Lusten att fixa här hemma har börjat komma tillbaka och jag har varit på IKEA några gånger sista veckan och införskaffat nya möbler till minstingens rum. Han är ju faktiskt (som han ofta påpekar) ingen bebis längre (fast han kommer alltid att vara min bebis!) och hans rum behövde förnyas med lite mer ändamålsenliga möbler. Så nu har han ett knallrött skrivbord med röda hyllor och tillbehör (hans eget val), två höga "Trofast" hyllor med utdragslådor för leksaker, en liten "Malm" byrå som sängbord och en jättestor "Malm" byrå för kläder, båda vita.

Nu väntar jag bara på att det ska komma en tjej och hämta det gamla klädskåpet som jag la ut som bortskänkes på Blocket. Helt otroligt vad många svar man får när grejorna är gratis... Gamla byrån ska också bort, men inget svar ännu.

Att åka till IKEA på midsommarsöndagen, när det har varit stängt i två dagar och det är första dagen på rean är ingenting jag kan rekommendera. Visst hittade vi det vi skulle ha till bra pris, men det gjorde ungefär 700 000 andra också...

Jag har nu varit och hälsat på min nya arbetsplats, och det känns verkligen som att det kommer att bli bra. Trevliga människor och intressanta arbetsuppgifter. Jag har funderat en del sista veckan, och det blir ju faktiskt inte helt fel att öka upp arbetstiden medan jag går utöver ordinarie personal. Det ger mig en bättre chans att återhämta mig än om jag skulle ha ett riktigt jobb. Under tiden letar de en permanent plats till mig. Samtidigt får jag erfarenhet av den typ av verksamhet som jag vill jobba med i framtiden, vilket underlättar jobbsökandet. Vem vet, det kan ju öppna sig helt nya möjligheter tack vare det här.

Så nu tänker jag njuta av sommaren, sitta i min hängstil och lukta på blommorna, kanske rycka upp ett och annat ogräs, äta mina potatisar, zucchini, jordgubbar, morötter, kålrötter, tomater och allt annat som jag odlar i år.

Idag fick jag ÄNTLIGEN besked! Jag har en plan för augusti!   

En av arbetsplatserna där jag sökt jobb har gått med på att jag kommer dit och jobbar som extraresurs efter semestern. Det innebär att jag ännu inte fått en "riktig" omplacering, men jag har å andra sidan möjlighet att kunna arbeta i min takt och efter min förmåga, jag kan öka upp arbetstiden i min egen takt och dessutom får jag erfarenhet från en ny typ av verksamhet, som jag inte haft tidigare.

Så det känns rätt bra. Kanske om ett par dagar, när jag har hunnit smälta det, att jag till och med tycker att det är idealiskt.

Jag ska dit nästa vecka och träffa chefen och titta på stället, men jag åkte förbi idag och kollad evar det ligger, och det ligger faktiskt väldigt bra till, precis bredvid stationen. Jag kommer att ha 20 minuters resväg från dörr till dörr. Kanon, för då kommer jag att orka så mycket mer!

Nu ska jag bara ta det lugnt i midsommarhelgen, umgås med familjen, äta och dricka gott och försöka att stressa ner lite.

Igår hade jag med mig min 6-åriga son på jobbet inne i stan. Han höll mig hårt i handen på Centralen och på promenaden till jobbet. Efteråt gick vi en sväng på stan innan tåget hem skulle gå. Hela tiden höll han mig i handen och lät sig ledas dit vi skulle. Jag slogs av den fullständiga tillit barnet har till oss vuxna. Han var helt lugn och trygg i den ovana miljön med hundratals människor som passerade hela tiden så länge han fick hålla mig i handen. Hade han tappat taget och tappat bort mig hade han varit helt borta och inte haft en susning om vad han skulle göra, men han litade helt och hållet på mig.

Jag skulle önska att jag hade förmågan att lita på andra människor på det viset, men det är barnets naivitet och oerfarenhet söm gör att det kan lita så fullständigt på andra.

Ett barn som inte kan lita på sina föräldrar, på att de inte släpper taget om handen, blir otryggt och cyniskt och tvingas till en för tidig mognad.

Att inte kunna känna tillit till andra människors förmåga och genomförande är väldigt begränsande och arbetsamt, för man kan aldrig slappna av om man inte själv har fullständig kontroll över vad som händer. Och det har man ju sällan...

Tyvärr har det genom åren visat sig att jag har haft anledning att misstro de som styr över mitt liv; lärare som inte stoppar mobbing, chefer som inte skapar en bra psykosocial arbetsmiljö, kollegor som inte gör uppgifter jag delegerat till dem, HR-människor som inte gör sitt jobb och ordnar en vettig omplacering tll mig, osv. Hela tiden är det jag som drabbas av att andra människor inte gör det de ska. Följden blir att jag inte törs lita på dem, utan ser mig tvungen att kontrollera dem. Jag har ett behov av att ta makt över alla runtom mig som påverkar mitt liv.

Istället borde jag ta ett steg tillbaka och fråga mig om det verkligen är nödvändigt. Kan saker och ting fungera ändå? Kan andras sätt att utföra en uppgift vara bättre än mitt sätt? Spelar det någon roll egentligen? Om jag låter bli att kontrollera och driva på andra människor kanske de gör ett bättre jobb?

Eller blir jag passiv, ett offer? Blir jag missnöjd och bitter?  

Intalar jag mig att jag genom att kontrollera andra kan åstadkomma det jag vill?

Vad vill jag egentligen?

Jag vill vara ett barn som tryggt kan hålla "mamma" i handen och lita på att hon aldrig släpper och att det hon säger är sant 

Självbestämmande. Autonomi. Har jag det? Ja delvis. Jag har rätt att bestämma över min kropp och själ, över min fritid. Men när det gäller yrkeslivet har jag det inte. Jag är utlämnad till andra människors godtycke och jag är så fruktansvärt trött på det! Yrkeslivet är ju en väldigt stor del av livet och påverkar resten av det i allra högsta grad. Tro mig, mer än det borde. Ibland, som i mitt fall, tar det över helt och hållet och gör en sjuk.

Jag känner att jag måste ta makten över det här med var jag ska jobba. Jag letar febrilt efter ett nytt jobb, antingen i min gamla organisation eller i en helt ny. Tiden har ändå verkat till min fördel, och jag känner mig redo att hoppa på ett nytt tåg. Jag känner att jag behöver hitta en plats där jag kan känna mig hemma och där jag kan utvecklas åt rätt håll. Att få öva mig på att sätta gränser, att lära mig nya saker, att hitta något nytt jag kan känna mig intresserad av och engagera mig (lagom mycket) i.

Som det är nu väntar jag på att HR-kontoret ska hitta en plats som passar min medicinska profil (dagtid, strukturerad verksamhet och inte alltför lång resväg). Det har alltså ingen som helst betydelse om jag är överhuvud taget intresserad av den verksamhet som bedrivs på arbetsplatsen. Om alla andra kriterier stämmer och jag får ett erbjudande, så är det take it or leave it som gäller. Jag får bara ett erbjudande. Annars står jag väl utan antar jag.

Så jag letar och söker efter något annat. Något som jag är intresserad av och har utbildning för och erfarenhet av. Jag har inte investerat 12 år av mitt liv för att skaffa mig kompetens inom mitt område för bli tvingad att arbeta med något helt annat! Jag gjorde ett aktivt val, detta var det jag ville arbeta med, och det vill jag fortfarande. Så ingen ska komma och tala om för mig att jag måste ge avkall på detta. Faktiskt så är det mitt liv. Jag håller på att bli frisk och komma på fötter igen. Jag bestämmer över mitt liv! Jag.