Ja, ibland är livet ganska skönt! Jag har stressat ner och mår rätt bra, faktiskt. Sitter i hängstolen i trädgården och spelar Angry Birds, äter bigarråer och har det gött! Humlorna surrar och det doftar sommar av vitklövern på gräsmattan (som jag verkligen inte tänker klippa idag) och rosorna och lavendeln i min rosrabatt som jag arbetade med hela förra sommaren som en del av mitt tillfrisknande.

Lusten att fixa här hemma har börjat komma tillbaka och jag har varit på IKEA några gånger sista veckan och införskaffat nya möbler till minstingens rum. Han är ju faktiskt (som han ofta påpekar) ingen bebis längre (fast han kommer alltid att vara min bebis!) och hans rum behövde förnyas med lite mer ändamålsenliga möbler. Så nu har han ett knallrött skrivbord med röda hyllor och tillbehör (hans eget val), två höga "Trofast" hyllor med utdragslådor för leksaker, en liten "Malm" byrå som sängbord och en jättestor "Malm" byrå för kläder, båda vita.

Nu väntar jag bara på att det ska komma en tjej och hämta det gamla klädskåpet som jag la ut som bortskänkes på Blocket. Helt otroligt vad många svar man får när grejorna är gratis... Gamla byrån ska också bort, men inget svar ännu.

Att åka till IKEA på midsommarsöndagen, när det har varit stängt i två dagar och det är första dagen på rean är ingenting jag kan rekommendera. Visst hittade vi det vi skulle ha till bra pris, men det gjorde ungefär 700 000 andra också...

Jag har nu varit och hälsat på min nya arbetsplats, och det känns verkligen som att det kommer att bli bra. Trevliga människor och intressanta arbetsuppgifter. Jag har funderat en del sista veckan, och det blir ju faktiskt inte helt fel att öka upp arbetstiden medan jag går utöver ordinarie personal. Det ger mig en bättre chans att återhämta mig än om jag skulle ha ett riktigt jobb. Under tiden letar de en permanent plats till mig. Samtidigt får jag erfarenhet av den typ av verksamhet som jag vill jobba med i framtiden, vilket underlättar jobbsökandet. Vem vet, det kan ju öppna sig helt nya möjligheter tack vare det här.

Så nu tänker jag njuta av sommaren, sitta i min hängstil och lukta på blommorna, kanske rycka upp ett och annat ogräs, äta mina potatisar, zucchini, jordgubbar, morötter, kålrötter, tomater och allt annat som jag odlar i år.

Idag fick jag ÄNTLIGEN besked! Jag har en plan för augusti!   

En av arbetsplatserna där jag sökt jobb har gått med på att jag kommer dit och jobbar som extraresurs efter semestern. Det innebär att jag ännu inte fått en "riktig" omplacering, men jag har å andra sidan möjlighet att kunna arbeta i min takt och efter min förmåga, jag kan öka upp arbetstiden i min egen takt och dessutom får jag erfarenhet från en ny typ av verksamhet, som jag inte haft tidigare.

Så det känns rätt bra. Kanske om ett par dagar, när jag har hunnit smälta det, att jag till och med tycker att det är idealiskt.

Jag ska dit nästa vecka och träffa chefen och titta på stället, men jag åkte förbi idag och kollad evar det ligger, och det ligger faktiskt väldigt bra till, precis bredvid stationen. Jag kommer att ha 20 minuters resväg från dörr till dörr. Kanon, för då kommer jag att orka så mycket mer!

Nu ska jag bara ta det lugnt i midsommarhelgen, umgås med familjen, äta och dricka gott och försöka att stressa ner lite.

Ska det behöva vara så fruktansvärt j***a svårt att hitta en arbetsplats till mig??? Jag blir snart vansinnig på människan som "jobbar" med att fixa det!

Nu är det redan mitten av juni och - surprise, surprise - Sverige stänger för semester! Inte är det nån chef vid sina sinnens fulla bruk som sätter igång med rekrytering strax innan de går på semester? Knappast... Jag har sökt allt som går att söka, men eftersom jag är alldeles för ärlig för mitt eget bästa, så har jag ju skrivit om min sjukskrivning och rehabilitering i ansökningarna, och då blir man tydligen bortsorterad i första gallringen. Verkar inte som att nån har lust att dras med ett "vrak" som mig. I alla fall är de så fega att de inte ens kan träffa mig och ta reda på vem jag är, inte ens efter att ha läst mitt gedigna CV.

Jag trodde faktiskt i min enfald att folk förstod att depression och utmattning GÅR ÖVER och att man faktiskt inte är psykiskt sjuk resten av livet.

Jag har nu fått rådet att inte berätta i ansökan, utan att spara det tills jag blir kallad på en eventuell intervju. Känns inte som att det överensstämmer med min etiska värdegrund, men det kanske är det som krävs för att de överhuvudtaget ska vara intresserade av mig.

Men - det finns en liten ynka glimt av ljus i mörkret; en bekant ringde i fredags och informerade om att det blir ett långtidsvikariat på hennes jobb, som skulle passa mig perfekt. Hon hade redan gett mina kontaktuppgifter till sin chef, så nu går jag bara och väntar på att hon ska höra av sig.

Och väntar. Och väntar.

Är sååå trött på att vänta! Känner mig maktlös och värdelös på arbetsmarknaden.

Jag tog ett beslut förra veckan och det innebär att jag istället för att trappa upp från mina nuvarande 14 timmar/vecka till 20 timmar/ vecka i mitten av augusti, då både terapi och semester är över, så går jag upp till 25 timmar/vecka, vilket innebär att jag är helt och hållet ur sjukskrivningen. Inte vet jag om jag klarar av det, men om det kan underlätta för människan att hitta en plats till mig, så får jag väl försöka.

Sen ska jag upp till 75% under hösten.

Önskar att det fanns plats för mig där jag är nu när jag ska öka upp mina timmar, men dessvärre går det inte, jag är ju "extraresurs" där.

Jag antar att om jag bara kunde få in en fot på arbetsmarknaden igen efter sjukskrivningen, och få bevisa att jag vill och kan, så blir det lättare sen. Men just nu känner jag hur självförtroendet och humöret dalar allt mer. Ångestmonstret ligger och lurpassar runt hörnet hela tiden och jag har svårt att slappna av.

Ja, kära vänner, det är så här man "rehabiliterar" stress-skadade personer: mata dem hela tiden med ny stress över nya saker, så att deras nervsystem håller sig lagomt överbelastat. Ge dem för all del ingen chans att återhämta sig! Hjärnan är ju ingen vital del av människan, det finns ju många exempel på att hjärnskadade personer klarat sig bra här i livet. För det är faktiskt det det handlar om; en reversibel hjärnskada.

http://www.nyfikenvital.org/?q=node/230

God, grant me the serenity

to accept the things
I cannot change,

Courage to change the
things I can, and the  
wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

Amen

Igår hade jag med mig min 6-åriga son på jobbet inne i stan. Han höll mig hårt i handen på Centralen och på promenaden till jobbet. Efteråt gick vi en sväng på stan innan tåget hem skulle gå. Hela tiden höll han mig i handen och lät sig ledas dit vi skulle. Jag slogs av den fullständiga tillit barnet har till oss vuxna. Han var helt lugn och trygg i den ovana miljön med hundratals människor som passerade hela tiden så länge han fick hålla mig i handen. Hade han tappat taget och tappat bort mig hade han varit helt borta och inte haft en susning om vad han skulle göra, men han litade helt och hållet på mig.

Jag skulle önska att jag hade förmågan att lita på andra människor på det viset, men det är barnets naivitet och oerfarenhet söm gör att det kan lita så fullständigt på andra.

Ett barn som inte kan lita på sina föräldrar, på att de inte släpper taget om handen, blir otryggt och cyniskt och tvingas till en för tidig mognad.

Att inte kunna känna tillit till andra människors förmåga och genomförande är väldigt begränsande och arbetsamt, för man kan aldrig slappna av om man inte själv har fullständig kontroll över vad som händer. Och det har man ju sällan...

Tyvärr har det genom åren visat sig att jag har haft anledning att misstro de som styr över mitt liv; lärare som inte stoppar mobbing, chefer som inte skapar en bra psykosocial arbetsmiljö, kollegor som inte gör uppgifter jag delegerat till dem, HR-människor som inte gör sitt jobb och ordnar en vettig omplacering tll mig, osv. Hela tiden är det jag som drabbas av att andra människor inte gör det de ska. Följden blir att jag inte törs lita på dem, utan ser mig tvungen att kontrollera dem. Jag har ett behov av att ta makt över alla runtom mig som påverkar mitt liv.

Istället borde jag ta ett steg tillbaka och fråga mig om det verkligen är nödvändigt. Kan saker och ting fungera ändå? Kan andras sätt att utföra en uppgift vara bättre än mitt sätt? Spelar det någon roll egentligen? Om jag låter bli att kontrollera och driva på andra människor kanske de gör ett bättre jobb?

Eller blir jag passiv, ett offer? Blir jag missnöjd och bitter?  

Intalar jag mig att jag genom att kontrollera andra kan åstadkomma det jag vill?

Vad vill jag egentligen?

Jag vill vara ett barn som tryggt kan hålla "mamma" i handen och lita på att hon aldrig släpper och att det hon säger är sant