I går kväll blev jag tvungen att hjälpa en närstående som behövde hjälp akut. Jag skriver blev tvungen, eftersom jag tidigare hjälpt denna person så mycket att min egen hälsa blev lidande av det. Jag gjorde det jag orkade med igår, och höll på att överskrida gränserna för min förmåga. Innan det var försent kunde jag ändå se vad som höll på att hända och jag kunde lämna över det hela till andra med större kapacitet.

 Jobbig och omvälvande kväll, men känner mig ändå tillfreds med att han fått den hjälp han behöver och att jag engagerade mig lagom mycket den här gången.

Man kan inte leva någon annans liv åt dem, utan bara sitt eget. Man kan stötta och finnas till för andra, men det får inte bli till men för en själv.

Alla väljer hur de ska leva sitt eget liv och hur de ska hantera det som livet serverar dem. Jag väljer numera att leva mitt eget liv så att jag mår bra.

Det handlar inte om att överleva livet utan att njuta av det!

Som en Fågel Fenix har jag brunnit upp, bränt ut mig, och ur askan som blev kvar i en rykande hög reser jag mig för att öppna mig för livet.

Till vägledning har jag blivit välsignad med kloka, förstående människor. I min närhet finns änglar, både synliga och osynliga.

Det är en lång och mödosam resa och den kommer att pågå under resten av mitt liv. Men jag måste tro att jag har styrka och mod att genomföra den. Mitt liv har varit ett ständigt sökande efter NÅGOT. Jag har aldrig varit riktigt nöjd och tillfreds, ständigt varit på väg någonstans, som jag inte riktigt vet själv. Resan börjar med att definiera målet. Min resa börjar nu.