Kunde inte somna igår kväll. Har varit helt fri från sömntabletterna i drygt en månad nu, vilket känns sååå skönt! Det tog nästan ett år att trappa ner dem, med abstinensbesvär etc.

Har kunnat sova bra efter den första veckans omställning, men igår kväll var det som sagt inte det lättaste. Brukar läsa tills ögonen faller ihop och sen sov jag bra, men av nån anledning så gick det inte. Slocknade väl till slut vid 2-tiden och vaknade ett par gånger under småtimmarna. Vaknade med en känsla av att jag hade fått en spikklubba i huvudet, så det var bara att sjukskriva sig. Klarar fortfarande inte av att fungera på dagen om jag fått för lite sömn, och då menar jag mindre än 8 timmar. Efter att ha sovit hela förmiddagen lyckades jag släpa mig ur sängen och äta lite och nu är huvudvärken borta i alla fall.

På nåt sätt måste man acceptera hur det är och lyssna på kroppen. Det låter enkelt, men när man har tillbringat de senaste 20 åren med att ignorera kroppens signaler på trötthet är det inte så lätt. Det leder till skuldkänslor, det känns som att jag "skolkar" från jobbet. Fast om jag hade gått till jobbet trots allt imorse hade jag känt av det i två veckor. Att vara hemma en dag och vila är smartare.

Hittade förresten en fantastisk bok om depression, skriven av en man som själv haft en rejäl depression för personer som är mitt uppe i depression. Den är medvetet skriven på ett totalt fel sätt grammatiskt, korta meningar och ord för att göra den lättläst för en deprimerad person, som ofta knappt klarar av att läsa en sida i dagstidningen. Den handlar om hur det känns, hur symtomen ser ut, och självmordsförsök, om psykiatrin när den fungerar som sämst och som bäst. Dessutom handlar den om de anhörigas situation, och jag tror att närstående till deprimerade personer kan läsa den och få en helt annan förståelse för hur den deprimerade personen upplever omvärlden.

Det finns också ett kapitel om stress och utbrändhet som är bra.

Boken heter "Åter till livet" och är skriven av Felix Berg. Den kan beställas för 169 kronor på www.vitalförlaget.com

Lite jobbigt var det att läsa den, jag hade glömt/förträngt lite hur det var. Fast samtidigt är det ju en påminnelse om att man ska ta hand om sig själv, så att man inte hamnar där igen.

Tänkte förresten lite på det omdiskuterade ordet utbrändhet. Många anser att man ska undvika att använda det ordet utan att man ska kalla det för utmattningsdepression istället. Jag undrar varför man inte kan använda båda två.

Utbränd är ett ord som används väldigt slentrianmässigt idag. Det kanske är därför läkarna inte vill använda det. Många pratar om att de "känner sig lite utbrända" inför semestern eller helgen, men när se sen har vilat ett par dagar eller ett par veckor så känner de sig helt ok igen.

Så fungerar inte utmattning! Man kan inte vila bort en utmattning på kort sikt. Hur mycket man än vilar, så blir man inte piggare. Kroppen och hjärnan vägrar att samarbeta med en. Viljan, om den överhuvudtaget finns där, kan inte förmå hjärnan att skärpa till sig. Kroppen och hjärnan är bokstavligt talat utbrända. I bästa fall får man den hjälp man behöver från sjukvården med mediciner och terapi, som jag fick.

Dessutom är det enormt viktigt med förståelse från omvärlden, från närstående, försäkringskassan, arbetsgivare, etc. för man är totalt inkapabel att ta tag i såna problem när man befinner sig i ett utmattningstillstånd/utmattningsdepression.

100% återställd? Lite osäker på om det är möjligt faktiskt. Jag har kommit väldigt långt från botten, där jag var i september 2009, men drygt två år senare känner jag mig inte återställd. Jag har fortfarande en känslighet för stress, för mycket stimuli som ljud och rörelser, för lite sömn, för höga krav och klarar inte av att koncentrera mig mer än ett par timmar i sträck med tex skrivarbete.

Men jag är glad! Jag trivs med livet, men min familj och mina vänner. Jag kan njuta av det jag tycker är roligt!

Jag har två fantastiska söner och en underbar man. Jag har vänner som delar mina intressen och ger mig ny energi.

Jag har ett jobb som jag trivs med och klarar av och som jag får uppskattning för.

Och det är inte lite, det!