Igår hade jag med mig min 6-åriga son på jobbet inne i stan. Han höll mig hårt i handen på Centralen och på promenaden till jobbet. Efteråt gick vi en sväng på stan innan tåget hem skulle gå. Hela tiden höll han mig i handen och lät sig ledas dit vi skulle. Jag slogs av den fullständiga tillit barnet har till oss vuxna. Han var helt lugn och trygg i den ovana miljön med hundratals människor som passerade hela tiden så länge han fick hålla mig i handen. Hade han tappat taget och tappat bort mig hade han varit helt borta och inte haft en susning om vad han skulle göra, men han litade helt och hållet på mig.

Jag skulle önska att jag hade förmågan att lita på andra människor på det viset, men det är barnets naivitet och oerfarenhet söm gör att det kan lita så fullständigt på andra.

Ett barn som inte kan lita på sina föräldrar, på att de inte släpper taget om handen, blir otryggt och cyniskt och tvingas till en för tidig mognad.

Att inte kunna känna tillit till andra människors förmåga och genomförande är väldigt begränsande och arbetsamt, för man kan aldrig slappna av om man inte själv har fullständig kontroll över vad som händer. Och det har man ju sällan...

Tyvärr har det genom åren visat sig att jag har haft anledning att misstro de som styr över mitt liv; lärare som inte stoppar mobbing, chefer som inte skapar en bra psykosocial arbetsmiljö, kollegor som inte gör uppgifter jag delegerat till dem, HR-människor som inte gör sitt jobb och ordnar en vettig omplacering tll mig, osv. Hela tiden är det jag som drabbas av att andra människor inte gör det de ska. Följden blir att jag inte törs lita på dem, utan ser mig tvungen att kontrollera dem. Jag har ett behov av att ta makt över alla runtom mig som påverkar mitt liv.

Istället borde jag ta ett steg tillbaka och fråga mig om det verkligen är nödvändigt. Kan saker och ting fungera ändå? Kan andras sätt att utföra en uppgift vara bättre än mitt sätt? Spelar det någon roll egentligen? Om jag låter bli att kontrollera och driva på andra människor kanske de gör ett bättre jobb?

Eller blir jag passiv, ett offer? Blir jag missnöjd och bitter?  

Intalar jag mig att jag genom att kontrollera andra kan åstadkomma det jag vill?

Vad vill jag egentligen?

Jag vill vara ett barn som tryggt kan hålla "mamma" i handen och lita på att hon aldrig släpper och att det hon säger är sant