Idag har jag varit på utbildning hela dagen! Jag klarade av en hel dags föreläsningar (9-17), mingel, en massa nya människor och känner att jag kunnat ta in det mesta av det som sades, fast det var på en ganska hög nivå! Det känns jättebra, även om jag är ganska mör nu. På ett sätt är det som att jag faktiskt kommit ut på andra sidan av mörkret nu, att jag kan känna mig intresserad och entusiastisk över att lära mig nya saker och utvecklas. Jag, som under hela mitt vuxna liv har ägnat mig åt utbildningar och utveckling av olika slag känner att jag fått tillbaka den delen av mig själv idag!

Väntar med bävan på besked om det jobb jag sökt. Hoppas innerligt att de kan se förbi informationen om min sjukdom och rehabilitering och se vem jag är nu och vilken kapacitet jag kommer att ha framöver. Jag har en gedigen kompetens och erfarenhet inom området, så där har jag mycket som talar för mig. Bara de vill ta sig tid att träffa mig, så kanske de kan bilda sig en uppfattning om mig. Det är så svårt att göra ett bra första intryck på papper när man har den här kolossala nackdelen med långtidssjukskrivning bakom sig.

På terapifronten: har äntligen hittat min egen lilla Louet-spinnrock!

Hon står nu här hemma, reparerad och funktionsduglig! Provkörde henne igår och det var som en dröm jämfört med "min" antika. Fast jag gillar den också! Den är blåmålad, liten och söt, och har använts flitigt till spånad av både lin och ull av min styvfars mormor i Finland. Jag spann ullgarn på den och stickade ett par halvvantar till honom i julklapp.

Sen har den ena av mina söta kanintjejer, Silver och Minihopp, som nu är 3 månader fått för sig att hon inte är en hon, utan en han... Silver hävdar fortfarande bestämt att hon är en hon. Hon som är en han, Minihopp, har under en veckas tid jagat sin syster runt buren varv på varv och ridit ganska flitigt på henne också... Har separerat dem nu, efter att jag väl fattade att det inte bara var ett dominansbeteende, men har vi tur (?) så dyker det upp några fembenta, treörade, cyklopögda små kaninungar om några veckor. Kaninstuvning, anyone?

Kan tillägga att Minihopp, som tack och lov har ett könsneutralt namn ska kastreras så fort det är möjligt, han måste bli lite äldre först.  

Så här mysigt hade de innan hormonerna ställde till det (Silver ligger för en gångs skull över minihopp):

Senaste månaden har jag tillbringat i min trädgård. Alla fula, risiga, tråkiga ölandstokar som jag suttit hela vintern inne och irriterat mig på är borta nu! Det verkar som att någon tidigare ägare av vårt hus hade nån slags pervers kärlek till just ölandstok, för de var ÖVERALLT. Men nu är det bara lite kvar vid uppfarten, och där kan de väl passa. Så länge...

Tomten känns plötsligt större och jag håller på att göra lite rabatter där de stått längs huset och sen sår jag gräs på en annan del. Det känns väldigt bra att äntligen fått detta gjort. Enda nackdelen var den enorma rishög som blev. Vi orkade inte riktigt transportera bort det till återvinningsstationen. Men en vacker lördag, när vi skulle bort, så höll grannen på att leka med sin eldtunna på andra sidan av häcken och vi sa lite på skämt att om ni får slut på eldmaterial så finns det ju gott om det här.

När vi kom hem var allting borta! Varenda liten kvist! Vilken underbar påskpresent!

Nu ska jag "bara" gräva färdigt och plantera det som ska planteras. Tyvärr blev det ju så kallt nu susta veckan att jag liksom kom av mig. Dessutom behövde jag nog vila lite. Det har varit en jobbig månad. Trädgårdsarbetet är ju kul men fysiskt tungt. Men sen har vi haft en vattenskada i klädkammaren, snickare som springer runt, byggfläkt som surrar, sjutusen grejor som vi fått ställa runtom i hela huset tills det är klart, och nu sista veckan Sveriges snurrigaste snickare (som försäkringsbolaget har anlitat) som inte har koll på byggregler eller nånting. Jobbet med att återställa golvet borde ha tagit max 2 dagar, han har nu hållt på i 4 dagar och det är inte klart ännu. Jag har fått lov att ha stenkoll på honom och stå med ändlösa diskussioner för att få honom att förstå att det är inte ok att lägga träreglar på betongplatta mot mark. Det drar så fruktansvärt mycket energi som jag hade behövt till andra saker.

Rehabprocessen går äntligen framåt. Jag har gjort en arbetsförmågebedömning på företagshälsovården och det känns som att arbetsgivaren äntligen har förstått vad det här handlar om. och så har jag fått papper på att jag inte klarar av långa resor till och från jobbet pga min utmattning. Så nu kan de inte omplacera mig på andra sidan stan!

Jag har sökt ett jobb själv också, hos en annan arbetsgivare. Det jobbet är 5 minuters gångväg hemifrån! Det skulle vara så fantastiskt skönt om jag kunde få det jobbet. Jag har redan fått ok med tjänstledighet från chefen.

Det jag önskar mest i hela världen just nu är att få landa. Att få min egen arbetsplats, helst med ett eget skrivbord eller eget rum, där jag kan arbeta på mitt sätt och känna att jag kan utveckla mitt nya professionella jag, som jag arbetat så hårt i terapin för att lägga grunderna till. Att lära mig att sätta gränser och hålla på min integritet.

I går kväll blev jag tvungen att hjälpa en närstående som behövde hjälp akut. Jag skriver blev tvungen, eftersom jag tidigare hjälpt denna person så mycket att min egen hälsa blev lidande av det. Jag gjorde det jag orkade med igår, och höll på att överskrida gränserna för min förmåga. Innan det var försent kunde jag ändå se vad som höll på att hända och jag kunde lämna över det hela till andra med större kapacitet.

 Jobbig och omvälvande kväll, men känner mig ändå tillfreds med att han fått den hjälp han behöver och att jag engagerade mig lagom mycket den här gången.

Man kan inte leva någon annans liv åt dem, utan bara sitt eget. Man kan stötta och finnas till för andra, men det får inte bli till men för en själv.

Alla väljer hur de ska leva sitt eget liv och hur de ska hantera det som livet serverar dem. Jag väljer numera att leva mitt eget liv så att jag mår bra.

Det handlar inte om att överleva livet utan att njuta av det!

Som en Fågel Fenix har jag brunnit upp, bränt ut mig, och ur askan som blev kvar i en rykande hög reser jag mig för att öppna mig för livet.

Till vägledning har jag blivit välsignad med kloka, förstående människor. I min närhet finns änglar, både synliga och osynliga.

Det är en lång och mödosam resa och den kommer att pågå under resten av mitt liv. Men jag måste tro att jag har styrka och mod att genomföra den. Mitt liv har varit ett ständigt sökande efter NÅGOT. Jag har aldrig varit riktigt nöjd och tillfreds, ständigt varit på väg någonstans, som jag inte riktigt vet själv. Resan börjar med att definiera målet. Min resa börjar nu.