Börjar så sakteliga avrunda 1 ½ års psykoterapi. Det har varit en lång, mödosam, känslosam, omvälvande och mycket, mycket nyttig för att inte säga livräddande resa. Jag har haft turen att få gå i riktig psykoterapi med psykodynamisk metod hos en enormt skicklig och erfaren terapeut, som dessutom jobbar i landstinget! Jag ligger på en soffa (jo, precis så) och ägnar mig åt fria associationer i 45 minuter två gånger i veckan. Ibland har jag inget speciellt att prata om, ibland blir det såna djupgående och omvälvande insikter att jag nästan bryter ihop. Det kändes lite klyschigt i början att "berätta om sin barndom", men faktiskt har jag insett att det är ju det det handlar om. Att man är allt man varit med om, att alla erfarenheter formar en och att man faktiskt har ett val hur man ska hantera det man råkar ut för. Att trycka undan och förtränga det som är jobbigt för att man inte orkar tänka på det fungerar. Ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Och medvetet eller ej så påverkar det en hela tiden ändå. Jag har intalat mig att jag har bearbetat och lagt saker bakom mig, men jag har insett att det har jag inte alls. De har bara stuvats ner i en låda längst in i hjärnan, men när det blir för många lådor, så förrådet blir fullt och man inte längre får plats med det, så måste man rensa!